Västindien

Vi tar en lastbåt från Marseille och hamnar så småningom i Västindien. Där reser vi mellan öarna med fiskebåtar och små varutransport- båtar. I skolorna på Guadeloupe undervisas enligt franskt mönster. Gymnastik skall man ha inomhus och inte på den fantastiska stranden som ligger utanför skolfönstret. I böckerna står det att Columbus upptäckte öarna i Karibiska havet. Eleverna skrattar. Det fanns ju männi- skor här då Columbus kom. Vem är upptäckare och vem är upptäckt?

USA

Via ett fraktflygplan som transporterade mjölk och andra färskprodukter till amerikanska turister i Västindien anländer vi till Florida. Vi upptäcker snart att det var otänkbart att vandra i USA. I USA åker man bil. Vi köpte en billig begagnad Chevrolet med automatlåda, ser- vostyrning och luftkonditionering och det blir vårt hem under tiden i USA.

Sam hittar ett sätt att sova med ena benet på ratten och andra benet under. Jag lär mig kura i baksätet.
I bagageluckan har vi en säck med havregryn som vi blandar med vatten. Den måltiden blir frukost, lunch och middag. När vi inte står ut med den dieten ringer vi upp någon av dem vi mött på stranden i Västindien.
Det är en märklig känsla att ena ögonblicket sova i en lyxsvit med swimmingpool och privat golfbana för att i nästa ögonblick rulla ut sovsäckarna i något kollektiv som för- beredde en yoga-sit-in för offren i Vietnam.
Vi blir celebra gäster i TV-shower och får igen och igen berätta hur vi sålt vår firma för att vandra jorden runt. En kommentar är inristad: ”They look disgustingly healthy!” (De ser fruktansvärt hälsosamma ut!)

Latin och Sydamerika

I Mexico, Central- och Sydamerika är ingen imponerad av våra ryggsäckar eller vårt sätt att leva. Tvärtom.
Man blir misstänksam mot sådana individer som lämnat ett bra liv för att ta sig fram
till fots. Det måste helt enkelt ära något fel på oss. Vi får alltid samma fråga: – Ja, men VARFÖR lämnar ni ett land där ni inte be- höver frysa eller svälta?

Tiden i Sydamerika blir en svår tid. Som lift- are jämställs vi med indianerna i status. Dock med den stora skillnaden att vi när som helst Kan avbryta resan och flyga hem igen.
I Anderna i Peru liftade vi med en lastbil. Vi är på 3 000 meters höjd. När barnen gnyr får de cocablad att tugga på, det finns igen mat. Bilen stannar ofta. Människor stiger av och på. Det blir snabbt mörkt och kallt. Regnet fryser till is i ansiktet. På dagen bränner solen och vi ser spruckna kinder och läppar. Ingen talar vare sig med varandra eller med oss.

När vi efter en och en halv dags färd stiger av sträcker mannen i en indianfamilj fram han- den för att hjälpa oss ned. Kanske har hans uppfattning om ”gringos” (vita) förändrats under färden? Den utsträckta handen känns som en seger!