Jag är ett block av magnetitjärnmalm från Grängesberg i södra Dalarna, söder om Ludvika, en mindre kopia av ett liknande järnmalmsblock som står i Dag Hammarskiölds meditationsrum i FN-huset i New York. I likhet med de flesta andra malmer i Bergslagen (och också i Västerbotten och Norrbotten) har jag en ålder på omkring 1900 miljoner år. Jag bildades i nära anslutning till vulkanismen vid denna tid i Bergslagen, även om detaljerna kring mitt bildande fortfarande är omdiskuterade.

Det finns två viktiga järnmalmsmineral, hematit och magnetit, och två sorters järnmalm, hematitjärnmalm och magnetitjärnmalm. Både hematit och magnetit är järnoxider, föreningar mellan järn och syre, men med olika formel; hematit har formel Fe₂O₃, och magnetit formel Fe₃O₄. Det ger dem olika utseende och egenskaper. Hematit är omagnetiskt och har gråblå metallisk färg, men om man mal ner hematiten till fint pulver får det en brunröd eller blodröd färg. Hematitjärnmalm brukar därför också kallas ”blodstensmalm”. Magnetit är magnetiskt – det hörs ju på namnet – och svart till färgen. Magnetitjärnmalm brukar därför också kallas ”svartmalm”. Järnmalmen i Grängesberg består till största delen av magnetitmalm, men det finns också en del hematitmalm där. Om du har en magnet med dig kan du testa att jag är magnetisk, och således består av magnetitmalm.

Järnmalmsbrytningen påbörjades på 1500-talet, och med tiden blev Grängesberg en av Sveriges största och viktigaste järnmalmsgruvor, ägd av Grängesbergsbolaget. Man hade egen järnväg för att transportera malmen till Oxelösund, där smältverket där man gjorde järn av malmen låg. Brytningen höll på till 1989, då gruvan lades ner. Men det finns fortfarande järnmalm kvar i berget, så det är inte omöjligt att man tar upp gruvbrytningen igen någon gång i framtiden.